Missbruk och psykisk ohälsa går ofta hand i hand. Många med någon form av missbruk har även en psykisk diagnos. Personer med samsjuklighet har ofta även ytterligare en utmaning -bristen på stöd och vård från samhället. Vi har pratat med Läras utbildare Ketil Lundbekk och Jonas Andersson om detta växande problem.
Personer med samsjuklighet, dvs både har ett missbruk och någon psykisk eller neurologisk diagnos tenderar ofta att hamna mellan stolarna mellan vård och bemötande. Sjukdomen kan göra att personen får svårt att upprätthålla kontinuitet i de insatsers som görs för att bryta missbruket. Socialtjänsten tycker då att det är ett ärende för sjukvården. Från sjukvårdens håll resonerar man i stället att missbruket förhindrar god psykiatrisk bedömning och att missbruket måste brytas innan behandling kan påbörjas. På så sätt blir personen ofta utan stöd och hjälp.
Var ligger ansvaret?
Jonas Andersson bekräftar problematiken: ”I våra handledningar och utbildningar möter vi ofta frustrerad personal som känner att de inte räcker till eller är begränsade i sitt arbete kring dubbelproblematik. LSS innebär bemötande och inte behandling och personalen på boenden och vårdhem hamnar i en frustrerande situation där de varken har de resurser möjligheter eller kunskap om vad som behövs för att skapa ett gått liv för personen i fråga.”
Kunskap och insikt om detta är en god start men det är också viktigt att problemet tas vidare och att man aktivt söker lösningar. Det är många människor som varje dag lider på grund av samhällets bristande struktur och ansvar.
Frustration och misstro
Det är inte bara personal som möter dessa personer som känner vanmakt och frustration. De drabbade utvecklar väldigt lätt en misstänksamhet och skepticism till dem som arbetar inom dessa instanser och som i många fall vill hjälpa men av olika anledningar inte förmår. ”För den här gruppen är det extra viktigt att det läggs fokus på att skapa goda relationer och bygga förtroende” säger Ketil Lundbekk
”Genom att skapa trygghet, tillit och god relation skapas också förutsättningar för personen att klara ta till sig den hjälp som erbjuds. Det är en grundläggande ”winwin”
Om dessa personer i stället upplever utanförskap och svek från samhället finns risken att de vänder sig bort och drar sig undan. När en person vare sig upplever sig inkluderad, tagen på allvar eller bekräftad är det lätt att den psykisk ohälsan ökar med stegrande psykotiska symptom, ångest och depression. Detta driver i sin tur ofta i gång ett ökat missbruk då personen försöker självmedicinera sig för att minska sina symptom, säger Ketil.
Ett annat problem som berör känslan av utanförskap och längtan efter att bli sedd och bekräftat är att personer finner stöd i sammanhang där missbruk ofta förekommer. I grupper där missbruk förekommer finns ofta också en relativt stor öppenhet för olikheter och en breddad social acceptans. Som utlämnad och utsvulten på social gemenskap är det lätt att känna sig välkomnad och inkluderad i dessa sammanhang. Tyvärr medför det här ofta ytterligare problem och blir något negativt och destruktivt i stället för stöttande och glädjande. Det är inte ovanligt att personen med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning börjar utnyttjas på olika sätt, tex ekonomiskt och det kan också vara svårare att bryta ett missbruk om man har ett etablerat umgänge som har detta som gemensam grund, säger Ketil.
Hur agerar vi?
Socialstyrelsens riktlinjer påtalar att det finns stort stöd för att parallella insatser behövs. De rekommenderar både medicinsk behandling, psykologisk terapi och sociala insatser. Problemet är dock att få till det i praktiken. I stället för att samarbeta tenderar instanserna att avsäga sig ansvar och engagemang.
För att komma till rätta med detta har regeringen påbörjat en utredning för att kartlägga ansvarsfrågan och ansvarsfördelningen. Vi hoppas på en positiv fortsättning.